marika svensson

När jag träffade J var det sommar. Sommaren 2005. Och om alla kort ska fram på bordet så är det tack vare min syster som vi träffades. Tack!
Men så hände det man absolut inte vill ska hända när man träffat någon. Han flyttade till Halmstad för att plugga. Och fast satt jag kvar med mitt sista år på gymnasiet. Enda lösningen var att pendla. De pengar jag tjänade in som danslärare gick oftast till tågbiljetter. Jag var knappt i Halmstad ett dygn varje gång, då jag jobbade söndagar och tågtiderna var inte de bästa på helger. Men det var värt varenda öre!

35 mil är ett stort avstånd i ett nytt förhållande. Förutom våra mobiler hade vi en extra mobil med Halebop-kort för att kunna prata så mycket som möjligt. Men vi klarade igenom året, och när jag tog studenten fanns det ingen tvekan vart jag skulle flytta.

Snart 3 år senare bor vi fortfarande i Halmstad. Det finns oftast inget Ditt eller Mitt, även om han åt MIN advokado imorse ;) Vi delar ett fint hem, han är duktig i skolan, jag lyckas med jobbet och vi har hälsan i behåll. Förutom för 3 veckor sen när vi bägge låg utslagna i sängen av sickness i 2 veckor. Ruff!

Jag älskar han lika mycket idag som första gången jag insåg det, om inte mer. Vi har storslagna planer tillsammans för framtiden. Han ska bli statsminister och jag VD för Systembolaget. Om nu inte M säljer skiten. 

skämtåsido. He is a keeper ;)

Och från det ena till det andra.

Häromdagen när jag var på kårgymmet och sa upp mitt medlemskap, satt det en tjej och kille i min ålder i varsin rullstol utanför. Någonting hände i toppmaskineriet på mig.

Jag började inse att jag inte har något i livet att klaga på, förutom det dyra bensinpriset. Jag kan gå när jag vill och vart jag vill. Helt utan problem. Jag har ingen sjukdom som hindrar mig från något. Man kan enkelt säga att jag har de möjligheter som finns, för att göra vad jag vill. De skulle säkert göra vad som helst för att kunna gå en promenad en gång till. En annan klagar när man måste gå en bit. Och jag tror säkert att de som fått ett "hinder" i sitt liv gärna velat haft en chans till att vara "normal" för en stund.

Jag har inget hinder, så från och med nu ska jag börja glädjas åt det jag har!