marika svensson

När jag blir lite äldre dvs. om några år, vill jag verkligen ha barn. Om några år kanske även en person som jag är redo. Jag känner inget behov av att "leva mitt liv" innan. Andra vill resa, karriära och partaja innan och som sagt leva livet. Jag tror absolut inte att man går miste om allt det där när man får barn, men visst blir man begränsad. Vissa kanske tror att livet stannar upp lite när man får barn, men det kan ju även tänkas bli tvärtom. Tänk vad man växer som person! Min syster är ett exemplariskt exempel på det..

Vi pratade om vad som vad som kommer bli vår största utmaning i livet häromveckan, älskling och jag. Han kommer att konstruera och räkna på byggnader, så det är förståligt hans utmaning. Allt ska ju hålla!
Min största utmaning, än så länge eftersom jag inte gått ngn längre utbildning och karriärat, tror jag är att bli just mamma.

Jag vill verkligen att folk ska må bra, och då framförallt mitt barn. När man hör och varit med om att barn och ungdomar mått så dåligt att de beslutar att ta sitt eget liv är det värsta en föräldrer kan vara med om. Dessutom ser man inte alltid eller märker att barnet mår dåligt, inget tecken på ett rop om hjälp.

Internet tror jag är en stor bov i det hela. Det och den press på perfektionism som finns på ungdomar idag. De matas hela tiden med retuscherade bilder, reklam för teknikprylar man "måste" ha, kläder osv. De ska helst vara duktiga i skolan och ha stora framgångar inom något intresse.

Vad tänker en kille/tjej när de tror att enda utvägen på ett problem är att avsluta sitt liv? Vad är det som gör att livet inte är värt att leva?

Min boss som jobbar på en skola, hade en elev som tog livet av sig för 2 veckor sen. Gick i nian, duktig på hockey, många kompisar, trevlig och populär kille. Samma sak med mina vänninors vän och min familjs bekantas barn. Helt vanliga ungdomar.

Jag är rädd för att mitt framtida barn ska bli mobbad och retad, och framförallt känna press på sig att vara perfekt.

Men så tänker jag på vad min mamma alltid sa när jag skulle ut och partaja i yngre dar eller göra någonting. "Vad som än händer, vad du än gör, så kan du alltid komma till oss, och det går alltid att lösa. Det finns inget som inte går att lösa. Vad som helst. Det värsta som kan hända är att vi blir arga. Vi älsar dig oavsett". Man tänkte inte så mycket på det då, men jag uppskattar det otroligt mycket nu i efterhand.  

Jag har pratat med mamma när det känts jobbigt eller när jag varit orolig för en vän. Jag pratar med henne när jag är glad och lyrisk över något (en gång pratade jag i 2 timmar om en film jag tyckte om!). Och hon lyssnar alltid. Alltid. Om det så är mitt i natten, eller när hon ska sova för att hon jobbar natt. Hon har alltid ett öra öppet! Hon märker när något inte är bra eller att man behöver prata. Hon ställer ALLTID upp! Hon är stark som en oxe, utan att hon vet om det. Jag förstår inte hur hon orkar allt.. Du är en riktigt ängel!
Man brukar säga att man aldrig ska bli som sin mamma, men jag vill bli minst lika stark och bra som min!

Min pappa, tänk att han har fått stå ut med 3 döttrar. Tänk alla våra bråk om kläder och smink, körningar till dans och ridskola. Upp tidigt på  morgon och jobba till sena kvällen. Det bästa jag visste när jag var liten var att ligga kvar i sängen och kittla pappa på helgerna och leka med hans "Lördags-Godis"-påse och spela Bingolotto ihop. Eller åka skidor. Vi är 3 lyckligt lottade töser som fått så mycket av vår far, när vi förtjänat det. Jag tycker min pappa är guld värd för hans hårda arbete. Pappa ställer alltid också upp! Jag tycker min pappa är en stark och duktig man och världens bästa och det är så mycket man vill ge tillbaka. Dessutom är han riktigt rolig ;)

Mina föräldrar får en att se realistiskt på saker och ting, och att aldrig ge upp eller sluta tro på sig själv! Ni är en förebild, när jag själv får barn och ge er fler barnbarn.

Mina syskon, Camilla och Veronika. Det är egentligen ni som har gjort mig till den jag är, ni har ju alltid varit mina förebilder. Camilla har varit min "mini-mamma" och Veronika har verkligen gjort sin plikt som storasyster och haft koll på mig ;). Vi har bråkat, skrattat och gråtit ihop. Ni har tagit så god hand om mig. Haha, tänk när ni retade mig när jag skulle träffa Jocke första gången, "Mika ska på deeejt!". Att  ni stod ut med mig, som alltid ville vara med, ÖVERALLT. Jag satt tom. och grät när jag inte fick följa mer er til skolan. You two rock my world!

Hannah & Pontus. Ni är som mina egna syskon, och ni kan skina upp den gråaste och tristaste dag! Jag är så stolt över er, och ni är så duktiga!

Joakim. Jag tror inte det finns tillräckligt med plats här för att förklara hur mycket jag älskar dig. Du får mitt hjärta att skina som en sol. Du är pricken över i:et. Den jag alltid drömt om. Du gör mig stark när jag är svag och får mig att skratta när jag är arg/ledsen. Bullen.

Vänner. Emelie och Elin. Ni finns alltid där, och det är det viktigaste som vän. Önskar att jag kunde träffa er oftare :) Men aldrig att vi glömmer Skövde och Gyllene Tider!

Jag vill tacka mina föräldrar, syskon med respektive och familj, Joakim och nära vänner för att jag är nöjd  och stolt för den person jag är och hur jag ser ut!  Det är ni som får mig att vilja leva ett långt och lyckligt liv, ni är min inspiration! ♥

Ha en trevlig alla hjärtans dag! Älskar er..

- Jag var en liten sväng förbi Dr Dängroth här på förmiddan för att höra om det var något som skulle opereras bort innan semestern, men han var så skeptisk så.. Underbar människa, känner honom också. (Fredrik)

- Det är så här att chefen, syster alltså, hon är oerhört mycket chef. Hon fyller 30 år, twenty plus ten. Då menar jag att vi snackar Birthsday , we are going to give the guy a present. Ok. Present. (Nikki)

-Ja, jag tycker det skulle vara roligt att ge en fantasipresent sådär, regnbågens alla färger. Så skulle man kunna lägga den i lite skär bomull med guldkanter, så kanske man skulle han några änglar ovanpå som sjunger. Och sen kanske det kunde bli mörkt så man inte såg presenten, eller jag vet inte.. (Maria)

- Ja, jag tycker om bullar. (Marika)

- Hey, hey, hey. Hold your horses. Jag menar, snackar vi present här, eller snackar vi present. Och då menar jag, present. Thats not my kind of cup of tea you know. Tea. (Nikki)

- När jag tänker på bulle, så får jag som en fantasiidé sådär. Jag tänker att man kanske kan gå in i bullen, och så är där en teaterföreställning med konstiga djur, som man får klappa. Och så är där kanske en lampa, som man inte ser. Och så blir det svart. Eller jag vet inte. (Maria)

- Jag skulle bara säga det att jag känner mina föräldrar vääldigt väl. Var bara det jag skulle säga. Ja, ska vi bestämma oss för denna bullen då eller? (Fredrik)

- Nej, jag tycker inte hon ska få en bulle. Hon kan bli mätt. (Mika)

- Im sorry, jag säger bara det, Im very sorry. But its a fire going on in here. I am, jag är väldigt confused. Är det inte dags att vi plockar fram hjärncellerna nu? Det här med bulle. Exuse me men det är faktiskt för dumt. Silly. (Nikki)

Slut del 1.