marika svensson

Jag förstår inte vissa grejer ibland.

- Hur jag lyckas vara seg nog på lillfingret/ringfingret när jag skriver på tangentbordet. 100 ggr om dagen biter jag ihop tänderna för att jag inte lyckas släppa knappen-som-gör-små-bokstäver-till-små tills jag ska skriva bokstav två. Ungefär såhär blir det då: JAg. PElle. Ilska blir ordet.

- Att jag lyckats laga mat - äta den, plocka ur/i diskmaskinen, övertalat J om att dammsuga, tvättat och hängt upp tvätt, kikat på Kustbevakarna, plaskat på en ansiktsmask, färgat ögonbryn/fransar på mindre än 2 timmar. Jag blev förvånad över att klockan var 20 när jag var klar. WHAT TO DO NOW?

- Jag blev förfrågad om att joina J i soffan och kolla på fotboll. Engelsk fotboll. Tackade vänligt Nej.

- Jag ringde en kund på jobbet, det slutade med att jag beställde en klipptid hos henne på fredag. '

- Grannfejden. Vuxna människor som beter sig lika illa som Britney, ovuxet. Om inte värre, för de är inte omyndighetsförklarade.

- Varför ser ett stort i och litet L likadant ut? ILSKA = Ilska. Hade jag inte vetat bättre hade jag sagt iiska, eller LLska.
Jag vet bättre, så därför slutar jag nu make a fool of my self!

Jag har varit så pigg och glad idag. Men så vid eftermiddagsrasten blev jag dupertrött! Onsdagar jobbar jag även som danslärare på kvällen, så jag brukar inte vara alltför pigg efter den dagen. Jag har visat klart och tydligt för mig att jag är trött idag:


- I bilen på väg till dansen väntade jag på grönt ljus när jag skulle svänga av. Det stod en konstig bil bredvid mig som jag la min uppmärksamhet på, så när jag väl tittar på ljusen igen visar det gult och fort rött. Jag missade grönljuset!! Never happend before..

- Jag ska dricka vatten ur ett stort ölglas och märker först när jag har vatten över hela mig att jag missade munnen.

- Skulle hälla lite chili, med betoning lite, på maten nyss. Det blev kanske en fjärde del av burken, och jag lär väl få sitta på toan inatt.


Och hey, kvällen är inte slut än, Jag häller väl tvål i hövve och balsam under armarna i duschen sen...

När jag träffade J var det sommar. Sommaren 2005. Och om alla kort ska fram på bordet så är det tack vare min syster som vi träffades. Tack!
Men så hände det man absolut inte vill ska hända när man träffat någon. Han flyttade till Halmstad för att plugga. Och fast satt jag kvar med mitt sista år på gymnasiet. Enda lösningen var att pendla. De pengar jag tjänade in som danslärare gick oftast till tågbiljetter. Jag var knappt i Halmstad ett dygn varje gång, då jag jobbade söndagar och tågtiderna var inte de bästa på helger. Men det var värt varenda öre!

35 mil är ett stort avstånd i ett nytt förhållande. Förutom våra mobiler hade vi en extra mobil med Halebop-kort för att kunna prata så mycket som möjligt. Men vi klarade igenom året, och när jag tog studenten fanns det ingen tvekan vart jag skulle flytta.

Snart 3 år senare bor vi fortfarande i Halmstad. Det finns oftast inget Ditt eller Mitt, även om han åt MIN advokado imorse ;) Vi delar ett fint hem, han är duktig i skolan, jag lyckas med jobbet och vi har hälsan i behåll. Förutom för 3 veckor sen när vi bägge låg utslagna i sängen av sickness i 2 veckor. Ruff!

Jag älskar han lika mycket idag som första gången jag insåg det, om inte mer. Vi har storslagna planer tillsammans för framtiden. Han ska bli statsminister och jag VD för Systembolaget. Om nu inte M säljer skiten. 

skämtåsido. He is a keeper ;)

Och från det ena till det andra.

Häromdagen när jag var på kårgymmet och sa upp mitt medlemskap, satt det en tjej och kille i min ålder i varsin rullstol utanför. Någonting hände i toppmaskineriet på mig.

Jag började inse att jag inte har något i livet att klaga på, förutom det dyra bensinpriset. Jag kan gå när jag vill och vart jag vill. Helt utan problem. Jag har ingen sjukdom som hindrar mig från något. Man kan enkelt säga att jag har de möjligheter som finns, för att göra vad jag vill. De skulle säkert göra vad som helst för att kunna gå en promenad en gång till. En annan klagar när man måste gå en bit. Och jag tror säkert att de som fått ett "hinder" i sitt liv gärna velat haft en chans till att vara "normal" för en stund.

Jag har inget hinder, så från och med nu ska jag börja glädjas åt det jag har!

Om jag får för mig att förlova mig en vacker dag, så har jag redan bestämt ring, och måtte häxorna ta den som snor min idé. Seriöst.
Iaf. Jag pratade med en kund förra veckan som gjorde egna smycken. Och på hennes sida hittade jag fina personliga ringar. Jag vet att det finns ett "större" företag som gör liknande ringar, men dessa känns mycket mer personligare.

Idag känns det som om att jag börjar vakna till. När man legat sjuk i 2 veckor och sovit hela dagarna är man inte så hipp på att stiga upp tidigt på mornarna igen. Dessutom ska man komma in i jobbets rytm. Men som sagt, idag känns allt bättre och att jag börjar komma in i det igen. Ska försöka lägga in lite träning oxå. 3 ggr i vecka ska inte vara så jävla svårt. Jocke är ute och springer, jag duschar och kör en ansiktmask och ska alldeles hoppa i säng. Imorgon vill jag vara pigg!

Nån jävel kan väl komma och slå mig på käften om jag inte går til Kårgymmet imorn och säger upp mitt medlemskap där. Jag var där senast, host, i oktober!!

Det ligger tvätt i hela tv-rummet som J faktiskt ar snäll nog att ägna måndagen åt att tvätta. Antagligen blir det väl jag som får vika den :) Justice, tror jag det heter.

Om jag inte får för mig att gå ut och svira i helgen, igen, ska jag försöka att måla i badrummet eller köket. Det kostar mig nada, so why not! Kanske en fondvägg i köket, so unusual.

 

Jag har en väninna som ska ha barn i sommar. Det leder till att jag liksom resterande av världens icke mammor undrar hur ont det egentligen gör att föda. Varför utsätta sig för smärta om den går att undvika? Är det lättare att föda för kvinnor med breda höfter, som moi, än tex. Mrs Beckham? Men så säger mammorna att det är värt all smärta i världen. Visst, jag tror er. Men jag minns själv att jag och min kompis Linda redan i 10-års åldern satt och planerade in kejsarsnitt för att undvika smärta. Hellre ett ärr på magen än ett där nere. Eller. Jag har följt Barnmorskorna på SVT, och det ser inte ut som en walk in the park.
Kan man jämföra detta med att göra nummer två när man är hård i magen? Då snackar vi hård i magen.

Vilket leder till ett once in a lifetime moment i mitt liv. På Ung Entreprenörskapsveckan i Örebro 2006 bodde jag med en tjej i en studentlya. När vi skulle göra oss fina för alkoholfri cider på slottet och handskakning med landshövdingen hade min kamrat belägrat toaletten en stund. När jag tillslut fick läge att låna spegeln på tjottan hejdar hon mig med en bestämd röst precis när jag ska öppna dörren.

"Jag skulle inte gå in där om jag var du. Jag har gjort nummer två."

Hur öppen får man egentligen vara med nya människor? Hur mycket kan man avslöja om sig själv, eller framför allt, hur mycket behöver man avslöja? Jag skulle själv aldrig erkänna nummer 2 för en främmande människa. Hellre tvättar jag händerna med tvål i en halvtimma för att lukten ska försvinna. Som om inget hänt. För det har det inte gjort heller. Ute på "krogen" har jag fått avslöjanden om otrohet, bröstoperationer, icke användande av trosor/behåar, rakning, fetma, dieter mm. utan att ens bett om det. De måste bara spy ut det! Och då främst på toaletten.

Det har Kåren i Halmstad tagit vara på. Det är inte undgått någon levande människa att kvinnor helst är två på toaletten när en viss promillehalt har uppnåts. Det måste innebära att den ena snällt får stå tryckt mot väggen och vänta på sin tur. Självklart ska man skratta åt den situationen med att höja röstnivån lite och skratta hysteriskt. En försäkring om att toaletten är upptagen. Men på Kåren har de två toalettsitsar i ett bås. Skitbra, eftersom vi tjejer inte kan kissa i kors. Vi kan, men det medför vissa risker.

Sitter och tittar på Enemy at the gates. Inget slår en bra krigsrulle! Krig, krig, krig. Och då helst andra världskriget. Band of brothers är to die for gällande krigsfilmer. Hade jag velat/kunnat/vågat hade jag blivit soldat själv. Fatta mig inte fel nu och tro att jag är för krig och dödande. NO NO. Jag är intresserad av krigsföring helt enkelt. Men, våld löser inga problem.