I surrender..I think

På tal om igår:

Planen var att det skulle vara fest hemma hos oss. Planen om att försöka ha kul gick i kras när systemet var stäng och jag glömt att det var röd dag. Inget mer att göra än att göra några Mojitos och grogg på billig vodka. BLÄÄ! Det blev en halv grogg tillslut.
Min mojito-karaff var slut innan halv nio. Mitt humör sjönk till nästan botten när någon snubbe kände för att dominera musiken och dess volym med hårdrock. Detta ger den bittra efterföljden att alla skriker när de pratar och allt blir kaos, i min hjärna. Man får gärna spela musik lite högre, men inte så att man måste skrika till den som sitter bredvid och att jag ska skämmas när jag möter grannarna i trappuppgången. NEJ! Iaf, förklarade jag mitt funderande läge för killen, och han förstod mig, i några minuter. :)

Ni kanske ser mig som en sur och tråkig tant som inte vill ha hög musik, och min rädsla igår var att jag verkade som en. Men om man tänker efter måste man kunna respektera den som bor där. Äh, som sagt, spela gärna musik, men inte så högt att man får svårt att höra grannen. ;) Over and out...

Sen blev jag ensam tjej, när Maria och Viktor åkte hem.

När alla ville gå, och "brottats" klart på gräsmattan följde jag med en sväng till Halmstad city. Mycket folk, och det närmsta jag har kommit till Halmstads uteliv, kön till Mårtensons. Som jag stod i fem minuter eftersom jag inte hade några planer alls till att svänga mina lurviga. Jag sparar hellre mina fjuttiga pengar!
Dessutom har Halmstad konstig ålder på sina klubbar. Antingen ska man vara 28, 25, 23 eller 18. Man vill inte in på de ställen som har 18, för där är alla 16-17 åringar. 23 kommer man inte in på. Ska inte detta vara en studentstad också? Nu kanske ni förstår varför jag inte är ute så ofta ;)




Och på tal om surrender. Jag är inne i min psykiska-svacka. Imorgon börjar skolan igen. En skola jag inte alls känner mig hemma i. Basåret är verkligen intressant, och jag har fått upp mina ögon för mattematik. Något som inte en själ som känner mig kan tro. Men, det är något som saknas. 1) Motivation. 2) Vilja. 3) Plan att använda basåret till.
Hade jag vetat att jag vill bli ingenjör, då hade jag haft något att kämpa för. Men jag har inte en susning. Det pendlar lika mycket som Fredriks mötes-resor ;) haha!
Sen kan man tänka så här: Har jag läst basåret, är mina valmöjligheter större när jag väl kommit på vad jag vill läsa.
MEN..  jag får säga vad tänker: Jag är 20 ynka år. En kille i mina klass är 34. Jag kan vara 45 och läsa basåret om jag så vill. Jag skulle gärna läsa basåret, för det är faktiskt intressant. Men jag känner mig för ung och utan motivation. En annan tjej i min klass är 25. Hon har bott i Halmstad i 5 år, och som hon berättat för mig hade hon ig i mattematik på gymnasiet och inte alls bra betyg. Nu har hon nästan full pott på alla proven. Hon har en plan med sitt basår. Jag står tyvärr utan. Som Jocke, han visste att han ville bli Byggnadsingenjör. Samtidigt är en annan tjej bara 18 och gick ur gymnasiet i våras. Men hon vill läsa till läkare.
Jag står här, utan en plan. Och som kontrollfreak som jag är, måste jag veta, veta, veta!!

Egentligen är det mitt och bara mitt val. Jag har försökt att klura ut under lovet hur jag ska göra, men har väldigt svårt att bestämma mig. Mitt slutgiltiga beslut måste ju kännas rätt, för mig.

Well, jag får väl ta ett rejält snack med mig själv. ^^,

To be continued.... ♦




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0